LoveKultur

Uppdatering inom kort!

Jag vet att det varit ont om uppdateringar om stans kulturliv på sistone. Men snart kommer det nya inlägg här på bloggen! Jag har sett Paraplyerna I Cherbourg, Hair och Entré-Sorti på Stockholms Stadsteater samt Leva Livet på Chinateatern.

Håret är påväg.

Foto av Carl Thorborg.

Nästa vecka har vårens stora produktion på Stockholms Stadsteater premiär. Jag pratar självklart om Hair. Jag ska se den på måndag, ska nån annan dit?

Hösten på Stadsteatern.

Intervju med Lena T Hansson och Peter Haber.

Djungelboken.

Foto av Petra Hellberg

I en storstadsdjungel utspelar sig denna gång historien om Mowgli, människobarnet som växer upp i djungeln bland vargar och andra djur. Det är på en modernt och lekfullt sätt regissören Alexander Mørk-Eidem valt att berätta historien för oss. Pjäsen hade premiär för över 4 år sen på Stora Scen men är nu tillbaka, kan det vara för att kompensera för att De Tre Musketörerna inte kom tillbaka nu till våren? I alla fall är jag tacksam över att det var just Djungelboken som kom tillbaka. Pjäsen behövs nu när samhällsklimatet blivit hårdare och när frågan om vem som hör hemma i dagens Sverige kommer upp. Med nutidsreferenser som "vem var det som skratta?" flirtar pjäsen med den unga publiken och skrattet haglar över salongen. Man får följa Mowgli i hans resa från barn till att bli vuxen och vad han måste gå igenom. Han möter ormen Kaa som leder honom till den gamla vita kobran Thuu som vaktar stadens skatt och får då erfara hur människor beter sig över en klump guld. Han träffar även aporna Noppe och Joppe som briljant spelas av Johannes Bah Kuhnke och Christian Hillborg. Dessa apor lockar till sig många skratt och tillhör mina favoriter i uppsättningen. En annan man absolut inte får glömma att nämna är Jan Mybrand som spelar schakalen Tabaqui som är lite av Shere Kahns undersåte. Ååh vad jag absolut älskar honom i den rollen. Det märks att ensemblen gillar pjäsen och glädjen som de känner sprids över hela salongen.

Så om ni frågar mig så tycker jag absolut att ni ska se denna pjäs, den är värd att gå upp 06.55 på morgonen för att försöka få biljett till.

Enron.

Foto: Petra Hellberg

När man kommer in i Klarascenens salong möts man av 12 små indentiskt möblerade kontor. Efter ett tag så börjar ensemblen komma in en efter en. De kastar små pappersbollar på varandra, röker och gör allt förutom att jobba. Enda tills chefen kommer då den glada stämningen försvinner och jobbdagen börjar. Alla ser likadana ut, kostym och slips, alla förutom Ann-Sofie Rases Claudia som sticker ut i rött. Plötsligt hör man en smäll och Sven Ahlström äntrar salongen bakifrån. Han kommer från salongen in på scen och förklarar vad det är vi kommer få se. Att just detta är bara ett skådespel för oss men att vi ändå ska förstå hur det som hände faktiskt hände. När han försvinner befinner vi oss på en fest och efter det får vi följa Jeff Skillings Enron-resa från nyförvärvad anställd till en man som förlorat allt. Genom pjäsen kom korta humoristiska inslag såsom nyhetsreportrar, raptorer, dans och sång. Ibland känns det som om jag befinner mig på en företagsekonomi-lektion och det känns inte kul alls. Men för det mesta lyser humorn igenom och det blir en skön stämning i publiken. Efter ett tag efter att man skrattat gott och hjärtligt inser man att detta var verkligheten för dessa människor. Enron är baserad på en verklig historia och då förstår man allvaret i hela situationen. Dessa människor bokstavligt talat lekte och skämtade bort deras men framförallt tusentals anställdas liv och pengar. Man får även följa konflikterna i själva bolaget, den internationella chefen Claudia får allt mindre och mindre att säga till om och Ann-Sofie Rase gör ett fenomenalt jobb att visa denna straka kvinnas sårbarhet. Just Claudia fanns inte på Enron, karaktären är fiktiv men baserad på en rad olika kvinnor, då undrar jag om det är därför hon är den enda som byter kläder varje ny scen hon kommer in i? Apptopå kostym så tycker jag Magdalena Åberg gjort ett riktigt bra jobb, klassisk kontorstil men med lite små saker som gör det hela så mycket intressantare att se på. Även scenografin är bra gjord och i andra akten har det helt plötsligt växt fram en djungel på scenen är raptorerna kan härja fritt. Jag tycker att ensemblen är ett fint hopplock av vad stadsteatern har att erbjuda i talangväg. I många småroller lyser stora delar av ensemblen starkt, Odile Nunes är fantastisk som vanligt och en av mina personliga favoriter Niklas Reisbeck visar att han hör hemma på Stadsteaterns scen. Pjäsen Enron har skapat stor succé i England och pjäsen är väldigt bra skriven så man är en idiot om man inte går och se den när den serveras så otroligt genomtänkt i regi av Olof Hanson på Klarascenen ända fram tills 29:e mars 2011.

Enron - En framgångsaga..

.. och inte minst vilken framgångspjäs! För tillfället kan jag inte finna orden som krävs för att skriva vad jag känner för denna pjäs. Men bra är det, det kan jag absolut garantera!
Och jag vet att jag redan hyllat Magdalena Åberg tidigare men jag gör det nu igen!








Foton: Petra Hellberg

Drottningoffret och Bibliotekstjuven

2010, ett fantastiskt kostymår för Stadsteatern.

Visst fick vi se massor av fantastiska kreationer från de duktika kostymörerna 2010? Det tycker i alla fall jag och hade tänkt uppmärksamma några av mina absoluta favoriter från det gångna teateråret.

Charles Koroly, mannen bakom några av teaterns mest uppmärksammade plagg. Under 2010 kunde man se hans kreationer i Bröderna Lejonhjärta, Audiens, Avgång, Trettondagsafton och Kvinna Klädd I Solen.







Ibsen 2010, Gengångare, Sista Sommaren, Sex Roller Söker En Författare, Lärare för Livet och Rött och Grönt har alla en person gemensamt. Och det är kostymören Maria Geber. Jag gillar alltid det hon gör och blir ofta inspirerad till min egna klädstil av att se hennes verk på scen.







Och sist men inte minst min absoluta favorit kostymör just nu, Magdalena Åberg. Både Sommarnattens Leende och Emilia Galotti som hon gjort kostym till hade premiär under 2010 och det kan man nog inte missat.

Premiärerna haglar på Stadsteatern.

Från och med nästa vecka så kommer det massvis med nya pjäser på Stockholms Stadsteater. Det är dags för årets första premiärer. Djungelboken, Utrensningen och Enron - En framgångsaga har alla premiär i januari. Först ut är nypremiären av Djungelboken som nästa spelat 100 föreställningar. Och nu är den tillbaka för att glädja oss teaterälskare. En fantastisk jubileumspresent från allas våran favoritteater tycker jag!


Utrensningen skriven av Sofi Oksanen.
Premiär 13/1 på Stadsteaterns Lilla Scen.
Foto: Nadja Hallström

Samuel Fröler om Utrensningen.

Ann Petrén om Rik, Vit, Fri.

Leva Livet,

27 december 2009,

Det var datumet De Tre Musketörerna spelades för allra sista gången i den versionen som vi alla sett och älskat. Jag var där, salongen var fullsatt och stämningen var förväntansfull. Stadsteatern går ut med att den kommer tillbaka i en uppdaterad version, men tror vi verkligen på det? Jag personligen skulle bli otroligt överraskad om den gjorde det.
Men låt oss minnas tillbaka till denna musikal, vad tyckte du var allra bäst?

Emilia Galotti.

Johannes Bah Kuhnke, Kirsti Stubø och Andreas Kundler. Foto: Petra Hellberg

Emilia, en vacker ung tjej som lever i en tid då kvinnor inte har mycket att säga till om. Hennes situation urartar så pass att den enda väg hon ser är att ta sitt eget liv. Emilia Galotti är en dramatisk pjäs som inte lämnar någon oberörd. Premiären sker på nu fredag på Stockholms Stadsteater men jag hade turen att få se en publikrepetition tidigare den här veckan. I en enda akt spelas den tragiska historien om Emilia Galotti upp. Pjäsen börjar med att Fursten Gonzaga som spelas briljant av Johannes Bah Kunhke befinner sig på scen i förd morgonrock. Man får känslan av att detta är en man som får allt han vill ha. Han vill ha Emilia Galotti och det ska han få med hjälp av Markisen Marinelli som spelas av Andreas Kundler. Det är många starka rollprestationer men en som verkligen levde kvar i mig efter föreställningen var Petronella Barkers Grevinna Orsina. Stadsteatern ska vara otroligt lyckliga över att ha lyckats värva denna norska till ensemblelistan. Scenografin är mörk. Svarta stenväggar och kritstrecks vita linjer fyller upp Klarascenen. I alla scenbyten dyker vita projektioner upp. Och i ett skede i pjäsen täcks det svarta scengolvet av säkerligen tusentals rosblad. Kostymerna är klassiska men med små nutida detaljer. Paljetter och fjädrar blomstrar över Magdalena Åbergs fantastiska skapelser. Det är en sann fröjd att se alla kostymer. Regissören Tobias Theorell har sannerligen gjort det igen, jag absolut älskade Sommarnattens Leende som gick i våras och Emilia Galotti tillhör redan en av mina absoluta favorituppsättningar på Stockholms Stadsteater. Än så länge finns det gott om biljetter, passa på att boka nu innan det är försent.



Foto: Petra Hellberg