.. och det var jag inte efteråt, mest tacksam för att jag tog chansen att på en lördagskväll infinna mig på Unga Klara och se denna väldigt underhållande pjäs. Pratar självfallet om Nu Är Du Inte Så Kaxig som endast spelar 2 föreställningar till så passa på att se den innan den försvinner. Eftersom jag är iprincip uppväxt med sketch-teater så gillar jag när det saker och ting ändras. Nya scenarion och karaktärer att hålla koll på men allt ska ha en röd tråd, och så var det i denna pjäs. Under 2 timmar satt jag och skratta nästan hela tiden. De tre skådespelarna ägde rummet från första sekund och bjöd på sig själva.
I morse så gästade skådespelarparet Kajsa Ernst och Göran Stangertz Malou i Efter Tio på TV4. De är aktuella på Stockholms Stadsteater med pjäsen Tills Döden Skiljer Oss Åt som har stockholmspremiär på tisdag nästa vecka. En pjäs jag längtar efter att få se då jag tror att den kommer att vara riktigt gripande och fantastiskt bra.
Det är de små detaljer i Petra Von Kants Bittra Tårar som gör pjäsen till ett levande drama. Jessica Liedbergs stumma Marlene som bara yttrar några få skratt under pjäsens lite drygt 100 minuter knaprar Läkerol som om det vore luft. Läkerol makes people talk heter det och det är en av de små detaljerna ger denna pjäs ett trovärdigt och dramatiskt liv. För övrigt så tycker jag att Marlene är den starkaste rollen i pjäsen och är den som berör mig mest. Med endast kroppsspråket förmedlar hon så mycket mer än de mer talföra karaktärerna. Man känner verkligen med henne, att vilja ha något eller någon som inte går att få, att man måste bevittna andra som får det man allra helst vill ha men att de bara slänger bort det man själv skulle vårda som det finaste i världen. Känslovågorna går upp och ned under pjäsens 100 minuter och det går inte att sitta där och bevittna det oberörd. Pia Johansson bevisar gång på gång varför hon är värd att älskas och hyllas. Frida Westerdahl överraskade mig och gör en fantastisk rollprestation som den först lite nervösa och osäkra Karin som sen förvandlas till ett monster i en snygg outfit. Dramat mellan Petra och Karin gör ont att se. Hur den unga Karin bryter ned Petra och hur hon får henne att böna och be. Maktspelet spelas fantastiskt bra och Petras desperation och rädsla över att förlora något kommer som en knivdolk rakt in i hjärtat. Petra Von Kants Bittra Tårar är ingen pjäs man går på för att få ett gott skratt för någon komedi är det inte, men om man vill se ett välspelat drama som väcker känslor så är det här pjäsen man ska se.
Petra Von Kants Bittra Tårar. Foto av Petra Hellberg.
Min reaktion efter att ha sett nypremiären igår av Sista Dansen på Stockholms Stadsteater var att jag ville adoptera Meg Westergrens roll Ingrid till min nya mormor. Pjäsen berörde mig och fick mig både att skratta och att bli tårögd. Jag tyckte pjäsen skildrade äldrevården väldigt bra ur de olika perspektiven. Eftersom jag tidigare i mitt liv jobbat inom just äldrevården kunde jag känna igen mig i många av alla de roliga men också svåra situationerna som uppstår. Desperationen man känner av att man inte räcker till och att man vill hjälpa alla så gott man kan men att man känner sig blåst av samhället och politikerna som tar en för givet. Det är en helt fenomenal ensemble som ger allt i denna komiska pjäs om livets slut. Och trots rullstolar och rullatorer förekom det dans. Lennart Jähkels rullstolsdans fick många att applådera och skratta för glatta livet. Så även om jag har ett antal år kvar tills det är dags för mig att flytta in på hemmet så fick jag ut mycket av att se pjäsen och jag hoppas andra också tar chansen att se denna pjäs innan den försvinner för gott.
En liten pärla med Stockholms Stadsteaters guldpar, Ingvar Kjellson och Meta Velander. Jag befann mig i publiken under premiären tidigare i veckan och det blev stående ovationer i slutet och det förtjänade verkligen skådespelarparet. Det är en underhålande liten pjäs som flyttat in på stadsteaterns lilla scen, jag rekommenderar den verkligen.
Rut och Ragnar. Foto av Sarah Bolmsten.
I veckan som kommer hade jag tänkt se nypremiärerna av Sista Dansen och Petra Von Kants Bittra Tårar på stadsteatern så vänta er en rapport eller två om dessa pjäser. Sen måste jag också säga att jag var och såg Lärare För Livet för några veckor sen som jag sett någon enstaka gång innan men vad jag minns så brukar det som hände där i andra akten inte hända och det kunde jag också se på Nadia Hussein-Johansen reaktion. I andra akten så blev Kajsa Ernst som spelar rektorn Tove halvt dränkt av en mugg vin som spilldes över hennes kläder. Jag kunde se hur ensemblen som befann sig på scen kämpade för att inte brista ut i skratt. Alla utom Nadia lyckades rätt så hyfsat måste jag säga men visst var den scenen något annorlunda mot vad den brukar vara. Men är inte det en stor del av charmen med teater, att vad som helst kan hända.
Dela gärna med er av era upplevelser från när saker och ting har gått galet på scen och resluterat i en skrattattack eller liknande.
