LoveKultur

Hoppa till: Content | Sidebar | Footer

27 december 2009,

2010-12-27 @ 17:39:07

Det var datumet De Tre Musketörerna spelades för allra sista gången i den versionen som vi alla sett och älskat. Jag var där, salongen var fullsatt och stämningen var förväntansfull. Stadsteatern går ut med att den kommer tillbaka i en uppdaterad version, men tror vi verkligen på det? Jag personligen skulle bli otroligt överraskad om den gjorde det.
Men låt oss minnas tillbaka till denna musikal, vad tyckte du var allra bäst?

Permalink Teater Kommentarer (1) Trackbacks ()

Emilia Galotti.

2010-12-08 @ 15:36:41


Johannes Bah Kuhnke, Kirsti Stubø och Andreas Kundler. Foto: Petra Hellberg

Emilia, en vacker ung tjej som lever i en tid då kvinnor inte har mycket att säga till om. Hennes situation urartar så pass att den enda väg hon ser är att ta sitt eget liv. Emilia Galotti är en dramatisk pjäs som inte lämnar någon oberörd. Premiären sker på nu fredag på Stockholms Stadsteater men jag hade turen att få se en publikrepetition tidigare den här veckan. I en enda akt spelas den tragiska historien om Emilia Galotti upp. Pjäsen börjar med att Fursten Gonzaga som spelas briljant av Johannes Bah Kunhke befinner sig på scen i förd morgonrock. Man får känslan av att detta är en man som får allt han vill ha. Han vill ha Emilia Galotti och det ska han få med hjälp av Markisen Marinelli som spelas av Andreas Kundler. Det är många starka rollprestationer men en som verkligen levde kvar i mig efter föreställningen var Petronella Barkers Grevinna Orsina. Stadsteatern ska vara otroligt lyckliga över att ha lyckats värva denna norska till ensemblelistan. Scenografin är mörk. Svarta stenväggar och kritstrecks vita linjer fyller upp Klarascenen. I alla scenbyten dyker vita projektioner upp. Och i ett skede i pjäsen täcks det svarta scengolvet av säkerligen tusentals rosblad. Kostymerna är klassiska men med små nutida detaljer. Paljetter och fjädrar blomstrar över Magdalena Åbergs fantastiska skapelser. Det är en sann fröjd att se alla kostymer. Regissören Tobias Theorell har sannerligen gjort det igen, jag absolut älskade Sommarnattens Leende som gick i våras och Emilia Galotti tillhör redan en av mina absoluta favorituppsättningar på Stockholms Stadsteater. Än så länge finns det gott om biljetter, passa på att boka nu innan det är försent.



Foto: Petra Hellberg

Permalink Teater Kommentarer (0) Trackbacks ()

Sista Fadern.

2010-12-07 @ 15:17:05


I helgen spelas den sista föreställningen av pjäsen Fadern på Stockholms Stadsteatern. Här är en intervju med Josefin Ljungman, Kjell Bergqvist och Eva Röse från i Augusti. Har ni sett den än? Jag har faktiskt inte gjort det men jag har biljett till en av helgens föreställningar så det ser jag fram emot.


Permalink Teater Kommentarer (0) Trackbacks ()

Kirsti Stubø och Göran Stangertz om Emilia Galotti.

2010-12-07 @ 15:07:03




En intervju från imorse med Kirsti Stubø och Göran Stangertz. Emilia Galotti har premiär på Stockholms Stadsteater nu på fredag.

Permalink Teater Kommentarer (0) Trackbacks ()

Trettondagsafton.

2010-12-07 @ 07:58:02

I fredags var jag och såg premiären av Trettondagsafton. Jag skulle ha gått på en av repetitionerna men så blev det aldrig. Det var en salig röra på scenen enligt mitt tycke. Det är en rörig uppsättning men visst finns det endel ljusglimtar. Pia Johansson är en av dom. Som en stjärna lyser hon upp och förgyller varenda scen hon var med i. Andra som gör föreställningen sevärd är Sofia Ledarp och Henrik Norlén.


Foto: Petra Hellberg

"Vart är Tobias? Är han ute i foajén och dricker kaffe?" En grej som hände under premiärens andra akt var att Ralph Carlsson som spelar Tobias glömde att komma in på scen. Så Pia och Lena T Hansson stod själva i mörkret och "freestylade" i några minuter tills de bestämde sig för att fortsätta utan Ralph. Det haglade applåder och skratt från publiken under detta moment i pjäsen då vi förstod att det faktiskt var så att Ralph helt enkelt glömt bort att komma in på scen. För helt plötsligt kommer han inspringande och då har de som är på scen svårt att hålla sig för skratt.

Jag tycker man ska se pjäsen och få en egen uppfattning om den. Men jag tycker att det blir väldigt rörigt och ibland förstod jag inte riktigt vad som hände och varför. Det kom aldrig fram varför Sofia Ledarps Viola ville klä ut sig till Cesario. Det bara blev så helt enkelt. Mycket var oklart i min hjärna när applådtacket kom men det är helt klart en upplevelse att bevittna denna pjäs. Pia Johanssons pausspel var något jag absolut inte var förberedd på. Hon hade publiken i sin lilla hand och kunde nog gjort precis vad som helst.

Permalink Teater Kommentarer (0) Trackbacks ()