LoveKultur

Enron.

Foto: Petra Hellberg

När man kommer in i Klarascenens salong möts man av 12 små indentiskt möblerade kontor. Efter ett tag så börjar ensemblen komma in en efter en. De kastar små pappersbollar på varandra, röker och gör allt förutom att jobba. Enda tills chefen kommer då den glada stämningen försvinner och jobbdagen börjar. Alla ser likadana ut, kostym och slips, alla förutom Ann-Sofie Rases Claudia som sticker ut i rött. Plötsligt hör man en smäll och Sven Ahlström äntrar salongen bakifrån. Han kommer från salongen in på scen och förklarar vad det är vi kommer få se. Att just detta är bara ett skådespel för oss men att vi ändå ska förstå hur det som hände faktiskt hände. När han försvinner befinner vi oss på en fest och efter det får vi följa Jeff Skillings Enron-resa från nyförvärvad anställd till en man som förlorat allt. Genom pjäsen kom korta humoristiska inslag såsom nyhetsreportrar, raptorer, dans och sång. Ibland känns det som om jag befinner mig på en företagsekonomi-lektion och det känns inte kul alls. Men för det mesta lyser humorn igenom och det blir en skön stämning i publiken. Efter ett tag efter att man skrattat gott och hjärtligt inser man att detta var verkligheten för dessa människor. Enron är baserad på en verklig historia och då förstår man allvaret i hela situationen. Dessa människor bokstavligt talat lekte och skämtade bort deras men framförallt tusentals anställdas liv och pengar. Man får även följa konflikterna i själva bolaget, den internationella chefen Claudia får allt mindre och mindre att säga till om och Ann-Sofie Rase gör ett fenomenalt jobb att visa denna straka kvinnas sårbarhet. Just Claudia fanns inte på Enron, karaktären är fiktiv men baserad på en rad olika kvinnor, då undrar jag om det är därför hon är den enda som byter kläder varje ny scen hon kommer in i? Apptopå kostym så tycker jag Magdalena Åberg gjort ett riktigt bra jobb, klassisk kontorstil men med lite små saker som gör det hela så mycket intressantare att se på. Även scenografin är bra gjord och i andra akten har det helt plötsligt växt fram en djungel på scenen är raptorerna kan härja fritt. Jag tycker att ensemblen är ett fint hopplock av vad stadsteatern har att erbjuda i talangväg. I många småroller lyser stora delar av ensemblen starkt, Odile Nunes är fantastisk som vanligt och en av mina personliga favoriter Niklas Reisbeck visar att han hör hemma på Stadsteaterns scen. Pjäsen Enron har skapat stor succé i England och pjäsen är väldigt bra skriven så man är en idiot om man inte går och se den när den serveras så otroligt genomtänkt i regi av Olof Hanson på Klarascenen ända fram tills 29:e mars 2011.

Svar: Håller med! De är ursöta!