Sista Dansen.
Min reaktion efter att ha sett nypremiären igår av Sista Dansen på Stockholms Stadsteater var att jag ville adoptera Meg Westergrens roll Ingrid till min nya mormor. Pjäsen berörde mig och fick mig både att skratta och att bli tårögd. Jag tyckte pjäsen skildrade äldrevården väldigt bra ur de olika perspektiven. Eftersom jag tidigare i mitt liv jobbat inom just äldrevården kunde jag känna igen mig i många av alla de roliga men också svåra situationerna som uppstår. Desperationen man känner av att man inte räcker till och att man vill hjälpa alla så gott man kan men att man känner sig blåst av samhället och politikerna som tar en för givet. Det är en helt fenomenal ensemble som ger allt i denna komiska pjäs om livets slut. Och trots rullstolar och rullatorer förekom det dans. Lennart Jähkels rullstolsdans fick många att applådera och skratta för glatta livet. Så även om jag har ett antal år kvar tills det är dags för mig att flytta in på hemmet så fick jag ut mycket av att se pjäsen och jag hoppas andra också tar chansen att se denna pjäs innan den försvinner för gott.
Sista Dansen. Foto av Petra Hellberg.
Sista Dansen. Foto av Petra Hellberg.
Kommentarer
Trackback
