LoveKultur

Petra Von Kants Bittra Tårar.

Det är de små detaljer i Petra Von Kants Bittra Tårar som gör pjäsen till ett levande drama. Jessica Liedbergs stumma Marlene som bara yttrar några få skratt under pjäsens lite drygt 100 minuter knaprar Läkerol som om det vore luft. Läkerol makes people talk heter det och det är en av de små detaljerna ger denna pjäs ett trovärdigt och dramatiskt liv. För övrigt så tycker jag att Marlene är den starkaste rollen i pjäsen och är den som berör mig mest. Med endast kroppsspråket förmedlar hon så mycket mer än de mer talföra karaktärerna. Man känner verkligen med henne, att vilja ha något eller någon som inte går att få, att man måste bevittna andra som får det man allra helst vill ha men att de bara slänger bort det man själv skulle vårda som det finaste i världen. Känslovågorna går upp och ned under pjäsens 100 minuter och det går inte att sitta där och bevittna det oberörd. Pia Johansson bevisar gång på gång varför hon är värd att älskas och hyllas. Frida Westerdahl överraskade mig och gör en fantastisk rollprestation som den först lite nervösa och osäkra Karin som sen förvandlas till ett monster i en snygg outfit. Dramat mellan Petra och Karin gör ont att se. Hur den unga Karin bryter ned Petra och hur hon får henne att böna och be. Maktspelet spelas fantastiskt bra och Petras desperation och rädsla över att förlora något kommer som en knivdolk rakt in i hjärtat. Petra Von Kants Bittra Tårar är ingen pjäs man går på för att få ett gott skratt för någon komedi är det inte, men om man vill se ett välspelat drama som väcker känslor så är det här pjäsen man ska se.


Petra Von Kants Bittra Tårar. Foto av Petra Hellberg.